Fortfarande ledsen...

Att jag fortfarande är så ledsen? Att det mörka, otympliga, jobbiga fortfarande gnager i mig. I mitt hjärta. Vad är det för mening med det?
Jag har fått två friska fina tjejer som nu börjat le åt mig, som börjat känna igen mig som mamma, som kommer älska mig för resten av mitt liv. Oändligt.
Jag har kämpat mycket sedan en tid tillbaka. Kämpat med mig själv och försökt hitta en mening och ett kall. Men inte ens när jag fått mina två små tjejer kan jag känna att livet är fulländat, att jag är lycklig och lyckligt lottad. Varför ska det kännas så här?
Jag har egentligen ingen rätt alls att klaga på mitt liv, jag har ingen rätt att vara ledsen, att känna sorg, att blicka tillbaka på livet som varit och bara se det hemska och jobbiga. Jag tycker inte att jag har någon rätt till det när det finns så många människor som har det värre.
Mina dagar går för det mesta åt till att kämpa mig vidare i livet, sekund för sekund. Ibland kan jag känna en liten gnutta hopp, hopp om lycka. Ibland kan jag känna lite glädje, men inte alls så mycket glädje som jag egentligen borde känna. Då kommer skuldkänslorna för det istället.
Jag bestämmer mig, varje dag, hela tiden, för att förändra tillvaron. Förändra mitt liv och mina känslor. Men det känns allt för ofta just -hopplöst.
Om jag läste min blogg skulle jag bli arg på den tjejen som skrev. Jag skulle bli förbannad över att en människa som har så mycket inte tar vara på det.
Men det är inte så lätt. Det är faktiskt väldigt svårt.
Men nu tror jag att jag ska göra ett försök till, eller inte bara tror, jag Ska. göra ett försök till att börja leva. Jag funderar varje dag på något som får mig glad, som påminner mig om att jag faktiskt lever. Idag är det mina barn som får mig att le. Som får mig att känna att det finns hopp om ett fridfullt och kärleksfullt liv.
Varje dag ska jag försöka hitta någonting som gör livet värt att kämpa för. Någonting förutom mina barn. För dom måste jag kämpa för, dom små liven har inte bett om att få komma till världen och därför är jag skyldig dom att vara den bästa mamman till dom. Det ska inte gå en dag i hela mitt liv, och deras liv, som dom inte ska känna sig älskade av sin mamma. Jag måste kämpa på för att kunna vara den mamman som dom förtjänar.
Ett leende varje dag som betyder något, som inte bara är en fasad, ska jag kämpa mot.
Ett mål jag har är att om ett år exakt, 27 februari 2011, vara en lyckligare mamma, en ljusare människa, en gladare Caroliné än vad jag någonsin har varit.
Jag vill leva, inte slösa bort mitt liv. Jag vill verkligen kunna leva - på riktigt.
Jag får hoppas det känns bättre för var dag, för nu har jag bestämt mig.

Jag får fortsätta skriva, det ger mig en liten stund av hopp. För när jag skriver känner jag verkligen att det finns hopp. Och att jag verkligen inte kan ge upp.