Fina Skyltar

Jag har precis beställt en ny snygg namnskylt från SkyltMax.
HELT GRATIS! Blogga du med om SkyltMax så kan du också få en gratis skylt!

GÅ IN PÅ:

http://skyltmax.se

eller

http://skyltmax.se/skyltar/namnskyltar

Nya lampor tänds när andra släcks...

Det är rätt fint nu...
livet, mitt jag, börjar äntligen forma någon sorts mening.. någon skulptur av nått slag.. jag ser inte vad det föreställer.. än.. men jag ser att det det formger sig mer och mer.. lite, för varje dag som går.. blir spännande att se slutresultatet.. jag längtar...
en bra känsla befinner sig just nu i min kropp..
Jag ser ljuset när jag öppnar mina ögon...

En ny dag

Nu sitter jag här igen.. helt ensam.
Sorgen är så gammal, så klädsam.
Jag hoppas min kropp orkar min själ bära.
En liten stund till.. jag försöker mina kära.
Tiden går långsamt, men ibland går den fort.
Det är när tiden går långsamt som jag bara vill bort.
Jag ser inget slut och inget hinder.
Bara tårar känner jag på mina kinder.
Tar det slut någon gång, jag undrar.
Jag stänger mina ögon en stund och blundar.
Jag känner hur min kropp blir svag..
Jag somnar en stund.
jag vaknar plötsligt till en ny dag...

Älskar er...

För en annan kan det lilla betyda så mycket.
Jag tar vara på det varje dag. det lilla. som gör att jag fortfarande stannar kvar här.
det lilla som gör att jag fortfarande kämpar.
Ni är mina hjältar och det är.. just nu.. för er som jag stannar.
För jag vet att det skulle bli värre om jag fick som jag ville många gånger.
jag vill inte göra er illa.
Jag stannar för er skull.. en stund till. jag kämpar på..
Älskar er. det är det enda jag vill att ni ska veta!

Nils Ferlin

Jag har hittat en ny stjärna som förgyller mitt liv..
--Nils Ferlin 1898-1961--
Du får mig att le många gånger och när jag själv är stum, ger du mig ord..


GRUBBEL

Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.
-Nils Ferlin

Lilla vilsna barn

Lilla vilsna barn. du sitter här i mörkret med ansiktet i ditt knän. ihopkurad. som om du ville gömma dig.
Titta upp. se på mig. vad är det som gör dig så ledsen undrar jag. dina ögon är svarta, liksom korpens färg på sina vingar. dina kinder är våta utav sorgens sjö.
var ledsen och gråt lilla ängel. tills du snart finner att det finns en annan värld att uppleva. jag ska visa dig.
Lilla vilsna ensamma barn.
Dina kinder är röda och din kropp oskyldig, ditt sinne är förtrollat och din känsel är svag.
Lilla ensamma barn. kom hit. till mina utsträckta armar, till min famn. känn mig. jag ska hålla om dig tills tårarna tar slut och ännu längre. jag håller dig kvar tills du är stark och frivilligt sliter dig loss för att du har bestämt dig.
men känn dig trygg i mina armar. känn att det finns någon som förstår dig.
jag håller dig kvar så länge du gråter.
Lilla vilsna barn.

Du finns...

Livet behöver egentligen inte vara så hårt.. men varför gör man det för sig själv så himla svårt?
Varför avundas man andra och känner sorg när man egentligen skulle kunna vara glad för det lilla och mycket stora i livet man har?
jag kan älska och jag har de mest underbara vänner man kan ha... varför kan jag inte vara glad för det??
Varför tar smärtan över och gör min kropp öm och sorgsen och förtvivlad?
Förvirrad är jag och bortkommen i en värld som är så mycket större än min vardag och mina bekymmer.. men ändå är jag ju en människa som lever just här och just nu! ska jag inte klara av att ta vara på det??
Varför ser jag tillbaka på hela mitt liv och saknar det? Saknar det som varit. Varför ångrar jag så mycket? Varför tänker jag på att om jag vetat det jag vet idag när jag var 14 skulle jag ändrat på Så mycket på vägen.. mitt liv skulle varit helt annorlunda.. men skulle jag varit lycklig då? Hade jag varit nöjd?
jag kanske hade suttit här och skrivit samma rader som jag skriver just nu.. samma känslor kanske hade kommit till mig var dag.. för det är alltid något...
Jag måste kunna börja se in i framtiden och tro på att allt en dag till slut blir bra!
Jag vet att du finns där ute. Du som ska vandra med mig i skogen och hålla min hand bland alla människor. jag vet att du finns och kommer krama mig när mina ögon fylls med tårar men trösta mig innan en tår hinner rinna nedför min kind.
Du finns.. som ska hålla mig i famnen och få mig att känna mig varm.
Du finns, som jag ska längta till även fast du ligger intill mig och jag ser på dig och stryker ditt hår.
Du som får mitt hjärta att värka och min kropp att somna tryggt.
Även fast du inte förstår så vet du vad som betyder något.
Jag vet att du finns som ska få mig att le bara av att sitta intill.
Du finns som ska få mig att bli kär i livet igen.

Men först ska jag bli kär i mig själv.

Men jag väntar på dig... och den dagen du står framför mig.. då kommer jag aldrig svika dig. det kan jag lova!

När ska du lämna mig??

Jag.. på ena sidan.. de onda på den andra. förargade demoner som stör mitt liv.
Jag finner mig själv i tystnaden av ensamheten. jag vill vara här men ändå inte. jag trivs, med just ensamheten.. men inte med det andra som stör i min ensamhet...
eller inbillar jag mig bara ibland?..
hjärtat dunkar, hårt... slag efter slag. jag kippar efter andan. jag blir rädd... för mig själv ibland.. vem är jag??
gråten står mig högt i halsen. tårarna kommer och strömmar nedför kinderna. ett hårstrå faller ner framför datorn. jag stirrar på det som förblint.
Nyss va jag denna glada tjej som pratade med en nära vän i telefon. vi skrattade och tjoade och skvallrade om ditt och datt. jag kände mig stark för en stund. jag var glad, trygg.. en timme senare är jaget.. min själ.. mörk och grå och övergiven i min egen lilla onda värld som kommer och knackar på min axel flera gånger om dagen, som säger.. hurudu, du skall väl inte tro att du ska få må bra idag inte.. nej nej.. nu är jag här hos dig igen och jag stannar en stund...
Vad är jag värd?
När ska du lämna mig?
Finns det någon som förstår?

Du har tappat ditt ord

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet
-Nils Ferlin

Med flagan i topp!

Med flaggan i topp gråter jag mina sista tårar.
Med nyårslöften som jag ska hålla känner jag mig starkare än på länge. men också svagare än på länge eftersom ett brustet hjärta känns som en ryggsäck full med tegelsten som jag måste bära på 24/7. kroppen känns mördbultad på morgonen då ryggsäcken fortfarande sitter kvar, jag orkar inte gå upp ur sängen. Men klarar jag av detta denna gång? Ska det gå att överleva? Ska jag bli starkare och ryggsäcken snart bli lättare att bära? Och kan jag tillslut ta av mig den och gömma undan den i ett skåp tills nästa gång? Om det blir en nästa gång....
Med stadiga fötter och stora skor, med en klar tanke och ryggen rak ska väl smärtan snart försvinna och jag ska komma ur detta levande...
Tomheten och tystheten ska lära mig vad livet handlar om. Vad som är värt att leva för och jag ger mina nyårslöftern full respekt och hoppas på en starkare människa 2010.

Ett år fullt av överraskningar, smärta, ensamhet, lärande, motgångar, överlevnad väntar. Ett hälsosammare år med kärlek till mig själv och till dig... om du vill komma tillbaka...