Det blir alldeles tyst..

...ett litet tag...

Vill ju bara att du ska bry dig

Jag skriker. jag gör allt jag kan.. jag säger. tusen gånger om.. att du ska se mig och jag frågar dig VARFÖR du aldrig försöker?? Å ändå varje gång svarar du.. trodde inte..
Försöker du ens?

Varför tror du jag beter mig som jag gör?? Varför är jag grinig och sur och jobbig?? Varför gråter jag ofta när du inte ser?
Varför säger jag till dig att jag gråter.. tror du ens på mig? tror du ens att jag talar sanning.. du verkar ha svårt för sanningen så jag antar att det är svårt för dig...
jag vill inte anta.. egentligen.. jag vill att du ska vara du och att du skall vara den du på riktigt är mot mig. med mig.

Dessa känslor och jag försvinner inte från en dag till en annan! Förstå att jag fortfarande lever med min mörka bakgrund och jag vill bara ha dig vid min sida. att du kan trösta mig när jag gråter. den jag är idag är jag imorgon med! varför förstår du inte det?? jag är den jag varit senaste 14 åren och om dessa känslor fortfarande finns kvar efter så lång tid.. tror du att dom går att trolla bort på en vecka..? Om det ändå vore så väl.
det jag vill nu är det jag vill sen också. tills jag är strak nog. förstå!

Det enda jag vill är att du ska bry dig. varför är det så mycket begärt?? Varför vill du inte?? Varför är jag inte ens värd det?

Vad ska jag göra?? Hur ska jag göra?
Jag har gett upp så många gånger... men jag behåller en liten liten del av hoppet varje gång.. kan bara inte stänga det ute. för jag verkar inte vilja det. men varför har du så svårt för mig? varför finns denna mur mellan oss.. denna frustration och denna svårighet att göra det som känns rätt??

Vad är Jag för en som inte kan förstå varför du inte förstår?? Är det jag som gör fel när jag gör på mitt sätt för att få dig på min sida?

Ja, du verkar verkligen ha stora problem att förstå mig.
jag borde nog ge upp nu, för alltid. även fast jag verkligen
BEHÖVER DIG!!!

Universum och jag

När du läser dessa ord, pulserar en del av din hjärna med ditt jags elektricitet.

Jag funderar. min hjärna arbetar. likt en 20-watts glödlampa, som ständigt är glödande.
för varje tanke förändras min hjärna för all framtid. tanken lämnar ett diffust spår efter sig och lämnar jaget till förändring.
jag inspireras, jag påverkas.
Tanken är evolutionens gåva till oss. människans sinnen...
Tankens energi, hjärnans elektricitet ges tillbaka till universum genom det du väljer att säga och göra. På så vis är vi alla sammankopplade i ett nära kompanjonskap. där du transformerar universum och universum dig.
tillsammans är vi starka.

Min ängel...

Min ängel. Du finns där. egentligen.. fast jag vet inte riktigt om det.
Du gör mig glad, hel och levande.
inte alltid men för det mesta.
du förgyller mitt liv och min tillvaro. du gör mig lugn och lycklig..
inte alltid men ibland.

det finns stunder. då endast du kan få upp mig ur träsket..
från förundran och förtvivlan.
du tar då ett hårt tag om mina vrister. drar mig uppåt. snart kan jag ta ett djupt andetag igen. vill kanske inte.. men jag gör det... jag drar in så mycket luft att det spänner i bröstet.
efter ett tag är jag glad att du än en gång räddade mig.

Jag vet inget om dig. men det är du som gör mig levande.
du vet mer om mig, jag vet inget om dig. det är precis så det ska vara.
du räddar mig från oklara stunder, okontaktbara situationer. från frustration och du ger mig vägledning.
förändra mig.. gör det du måste... få mig på rätt spår har jag bett.
precis som du gör.
Tack för att du finns för mig
även fast du inte vet om det...

Är det dax nu?

Ganska funderande..
Varför gör man så? Varför gör du så? Varför gör jag?
Varför beter vi oss så dumt åt?
Varför är du dum? Varför är jag dum? Varför är vi så jäkla korkade?
Helt sjukt detta.
Jag förstör bara för mig själv... Du för dig..
Men jag ger mig inte förän jag funnit ro..
Vi är elaka mot varandra.. känns som att vi tror att vi mår bra av att vara det? varför är det så? Varför är du inte man nog? Varför är du så omogen? Varför vågar du inte stå för den du är?
Varför är jag sån också? Varför gör jag också så?
Varför i helvete kan vi inte bara leva på varsitt håll med varsitt liv?
Varför är det så svårt?
Dina skuldkänslor vill jag inte ha med att göra. Du har själv skapat dom och jag kan inte förlåta dig ens så många gånger jag gjort.. så vissa gånger är du ej förlåten. Jag funderar inte mer på det och jag vill inte heller!
Gör nått åt situationen då den existerar istället för att skaffa dig skuldkänslor och frustration i efterhand!
Samma för mig.
Varför förstör jag för mig själv i många situationer? Jag vet att du inte förstår. för du bryr dig ej. men jag bryr mig...
Jag vill inte ha mitt frustrerande beteende.. inte känna denna frustration..
vi får jobba på det..
Är det dax nu?? kan vi bli vuxna nån gång?

Ett tag till

jag är här, jag är nu.. jag finns.
men jag lever varje stund för framtiden.

du ser mig inte. jag ser mig inte.
ingen ser mig.
det är mörkt och så skall det förbli.
ett tag till.

inte ens en glimt.

Tekoppen

Min allra trognaste vän..
du värmer mig när jag fryser. du finns alltid till hands när jag är ledsen. Du är alltid närvarandre vid alla stunder...

jag håller mina händer kring dig. känner din värme som gör min kropp lugn. jag luktar på dig, känner att du doftar ljuvligt.. ångan från dig immar mina glasögon. jag blundar en stund...
va mysigt vi har det..
du och jag och en god bok..
en kväll med dig kan aldrig blir misslyckad.

Vill ses igen...

Kan jag inte få träffa dig igen.
Du som va så vacker, så glad. Du spred ett så stort leende på mina läppar.
De var ett äkta leende, verkligen, du gjorde mig så glad. Tänk att den lilla korta stunden kunde betyda så mycket för mig. Att du kunde värma hela min själ bra på några få minuter..
Tänk om du kunde veta? Skulle du komma hit då?
Du tittade på mig med den där blicken i hissen. Jag log. Du sa att mitt leende var så fint.
Jag log ännu mer.
Du var så vacker.
Det värmde så mycket.
Så fick jag en kram...
kan jag få en till? Jag vill ha fler.. jag vill hålla om dig....

Snälla, jag vill träffa dig igen?
När får jag det?

En vacker dikt av någon?

Leende läppar, gråtande själ.
Hemska tankar, fast jag vill väl.
Ledsna ögon, falska skratt.
Kalla tårar som faller var natt.
Stark på utsidan, svag där inne.
Mörka stunder i mitt sinne.
Jag bär en mask som ingen kan se.
Det är den som hjälper mig att le.
Varför, är det bara jag som vet.
Mina tårar har blivit min hemlighet.
Ingen kan föreställa sig hur mitt liv ser ut.
Men snart, ja mycket snart, tar allt slut…

...

Döm mig inte.. låt mig bara vara...

bara en liten stund är allt som behövs...

Nu..
hade du faktiskt kunnat stanna hos mig.. en liten stund. du vet ju att det betyder så mycket men ändå gör du det inte.. jag begär inte mer än så.. jag blir inte ledsen när du går.. inte arg eller besviken.. men en underlig konstig oförståelig känsla av övergivenhet stannar hos mig.. bara för en liten kort stund.. men jag känner den ända in i själen.. om jag kan få slippa den då. om du vet att det blir bättre om du stannar..
varför gör du det inte?

känn mig, bry dig.. tills jag är lika stark som du... för än är jag ganska så skör vissa stunder...

En ny dag..

Jag vaknar upp.. öppnar ögonen.. jag får känslan av att kl är runt sex på morgonen.. jag har drömt något konstigt.. känner att tankarna inte riktigt hör ihop med hur jag känner mig i kroppen.. känns skumt...
jag tittar på klockan som hänger på väggen ovanför ytterdörren.. den tickar högt och ljudligt.. som att den verkligen vill påminna mig om att tiden faktiskt går.. den verkar vilja tala om att jag ska skynda mig att ta vara på tiden innan det är för sent... jag ska försöka, tänker jag för mig själv..
jag ser att den närmar sig elva.. och jag som skulle gå upp tidigt för att ta en promenad.. jaja.. det får bli en annan dag...
jag kliver upp ur sängen och kikar ut genom fönstret.. det är grått ute.. mulet.. känns skönt.. då trivs jag som allra bäst..
älskar gråa dagar med regn och rusk. helst vill jag att det ska vara mörkt och vinter året om så att dagarna förblir sådär härligt mysiska de mesta av tiden... de ger mig en sån underlig och trivsam känsla.. som att man inte riktigt vet vad som skall hända... som att jorden har något på gång som den inte riktigt vågar tala om...
jag klär på mig de mjukaste byxorna jag har och den varmaste tröjan.. ett par raggsockor och sätter upp håret i en hästsvans... jag sätter på en låt som jag tycker om och kryper upp i sängen igen. drar filten över min sköra kropp och bara lyssnar.. jag blundar...
när jag hör tonerna från arnd stein - temple of meditation känner jag hur tankarna mjuknar och börjar försvinna bort.. jag rymmer för en stund till någon fantastisk plats där jag får vara ifred.. där jag får vara ensam med mig själv.. precis vad jag behöver.. kroppen svalnar av och jag känner hur jag sjunker ihop och all energi lägger sig som ett täcke över mig och låter mig vila... jag försvinner... klockan tickar på, men jag hör den inte just nu...
en stund går och jag vaknar åter till liv... vaknar upp ur drömmen...
med nya krafter och ännu en resa i bagaget känner jag mig redo att än en gång få uppleva en ny dag...

And that's it...

right now.. all I need is my friends...

Ja, så är det nog..

jag fick ett kort idag, på posten.
det stod..
...det måste löna sig att leva...
jo, så är det nog...

Du, du och du...

Först trodde jag
att du såg mig,
att du räddade mig,
att jag behövde dig,
att jag var trygg hos dig.
men du kunde inte ge mig det jag i grunden saknade och behövde. det tog slut..
sen mötte jag dig och du försökte se mig. du räddade mig i fyra år, gång på gång. du gjorde mig starkare, jag växte. men vi kom till den gränsen då det inte längre fungerade för oss. du blev min bästa vän.
sen träffade jag dig. du som inte alls var trygg, du som inte alls såg mig. det gjorde allt bara värre. de djupa tankarna kom tillbaka, de onda kom tillbaka. jag stod ensam. även fast vi var två kände jag total ensamhet.
jag inser nu att det inte finns någon annan än jag som kan ge mig den kraften jag behöver. jag måste vara stark för mig själv, älska mig själv. det blir svårt. men jag har kommit till insikt. jag har börjat förändras.. till det bättre. det känner jag och det gör mig glad. jag ler.
mina kära vänner. den tryggheten som jag behöver just nu finns hos er. jag behöver ingen annan. ni gör att jag står på två ben och vågar stå ensam. jag är lyckligt lottad. ni är fantastiska.
I 14 år har jag kämpat, varje dag har varit en berg och dalbana.. varje beteende ett rop på hjälp, ett ekande skrik ut i tomheten, varför ser ingen mig? men jag ser ju mig själv.. nu. för första gången vågar jag se precis vem jag är, räcker inte det?
Jag tror det...

det är bara jag nu, jag står ensam.. det känns bra...

Inget utan er

vad vore jag utan er.
tack för att ni står ut med mina hysteriska gråtattacker,
med min sorg.
...det går över...
... det blir bättre...

En sådan dag..

denna dag var en sån där dag.
sånna dagar gillar jag inte. men jag klarar mig ur dem. de gjorde jag inte förr lika lätt.. det går framåt, jag går framåt.
skönt att veta att en ny dag snart gryr, en dag som bara kan bli bättre än denna dag.. en dag att samla nya krafter, en dag för nya upplevelser, för nya tankar. det känns skönt att veta, att jag är på rätt väg. känns skönt att kunna längta tills nästa dag.. de har jag inte alltid gjort.. och jag har inte alltid vetat att varje dag är en ny chans till förändring...

Från olika världar..

Vi kom från olika håll.. från olika världar..
vi möttes för en sekund i universums historia och nu går vi åter skilda vägar för att utforska livet på nytt..

Klart vi gör rätt, säger jag för mig själv, det är så här det måste bli.. och det vet vi..
det har gjort ont.. men det gör inte ont längre. det känns bra..
förtvivlan är borta, det onda har försvunnit, ett brustet hjärta är på väg att helas igen..
framtiden har öppnat sin port och jag kliver rakt igenom den.. jag måste stå ensam, för ensam är stark har jag fått höra. jag får hoppas på det...
Gör livet mindre komplicerat Line.. lev bara, från och med nu..

Håll om mig..

varför höll du inte om mig. bara för en kort stund, när jag var så ledsen.. några sekunder.. så jag fick känna närhet, värme.. trygghet.
du kunde räddat mig från en uppsjö av tankar och känslor.. så obehagliga. så fruktansvärda.. dom känslorna som nästan tog mitt liv en gång.. men de är klart, jag är starkare nu. det känner jag,

jag klarar av det,
men det är svårt.

varför höll du inte min hand, varför kände jag inte dina armar värma min lilla nakna kropp. varför stirrade du bara på mig och lät mig gråta tusen tårar av förtvivlan...

håll om mig, håll min hand. lukta på mitt hår och blunda.. bara för en liten stund, låt mig få känna att du bryr dig, på riktigt, snälla. visa att du är starkare än mig. de gör en förändring, de lovar jag. och när du räddat mig så lovar jag att rädda dig. snälla håll om mig.

är jag inte värd det?