De lixom klarnade på något sätt.
Ögonen blev skärpta.
Det gjorde ont i öronen.
Jag lixom fann mig,
i situationen.
Jag klarar detta,
det blir bra.
Det finns inget annat.
Kämparglöden finns fortfarande,
sorgen likaså.
De får gå hand i hand,
de får lära sig att leva tillsammans.
Det finns lixom inget annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar