Hur kan man älska en människa så mycket och samtidigt lida så mycket att hjärtat svider och bränner i bröstet.
Det gråter.
Både utav medkänsla och utav sorg. Utav kärlek och värme och ledsamhet.
Hur kan man fundera på vad som komma ska och uttryckligen vara så skräckslagen för det att andetagen så blir tunga och jobbiga och gör kroppen alldeles orkeslös och musklerna känns som förtvinade.
Orolig. ständigt.
Det är svårt att njuta för stunden och ännu svårare att glömma emellanåt. Svårare att inte tänka och bry sig om.
Vill ha det som alla andra. Vill att F ska vara som alla andras.
Vill tillbaka i tiden.. fast ändå kan jag ju inte ändra på något.
Älskade F
Jag är med dig så länge det finns tid.
och så ofta möjligheten tillåter.
men tårarna fortsätter rinna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar