Du finns...

Livet behöver egentligen inte vara så hårt.. men varför gör man det för sig själv så himla svårt?
Varför avundas man andra och känner sorg när man egentligen skulle kunna vara glad för det lilla och mycket stora i livet man har?
jag kan älska och jag har de mest underbara vänner man kan ha... varför kan jag inte vara glad för det??
Varför tar smärtan över och gör min kropp öm och sorgsen och förtvivlad?
Förvirrad är jag och bortkommen i en värld som är så mycket större än min vardag och mina bekymmer.. men ändå är jag ju en människa som lever just här och just nu! ska jag inte klara av att ta vara på det??
Varför ser jag tillbaka på hela mitt liv och saknar det? Saknar det som varit. Varför ångrar jag så mycket? Varför tänker jag på att om jag vetat det jag vet idag när jag var 14 skulle jag ändrat på Så mycket på vägen.. mitt liv skulle varit helt annorlunda.. men skulle jag varit lycklig då? Hade jag varit nöjd?
jag kanske hade suttit här och skrivit samma rader som jag skriver just nu.. samma känslor kanske hade kommit till mig var dag.. för det är alltid något...
Jag måste kunna börja se in i framtiden och tro på att allt en dag till slut blir bra!
Jag vet att du finns där ute. Du som ska vandra med mig i skogen och hålla min hand bland alla människor. jag vet att du finns och kommer krama mig när mina ögon fylls med tårar men trösta mig innan en tår hinner rinna nedför min kind.
Du finns.. som ska hålla mig i famnen och få mig att känna mig varm.
Du finns, som jag ska längta till även fast du ligger intill mig och jag ser på dig och stryker ditt hår.
Du som får mitt hjärta att värka och min kropp att somna tryggt.
Även fast du inte förstår så vet du vad som betyder något.
Jag vet att du finns som ska få mig att le bara av att sitta intill.
Du finns som ska få mig att bli kär i livet igen.

Men först ska jag bli kär i mig själv.

Men jag väntar på dig... och den dagen du står framför mig.. då kommer jag aldrig svika dig. det kan jag lova!