Nu sitter jag här igen.. helt ensam.
Sorgen är så gammal, så klädsam.
Jag hoppas min kropp orkar min själ bära.
En liten stund till.. jag försöker mina kära.
Tiden går långsamt, men ibland går den fort.
Det är när tiden går långsamt som jag bara vill bort.
Jag ser inget slut och inget hinder.
Bara tårar känner jag på mina kinder.
Tar det slut någon gång, jag undrar.
Jag stänger mina ögon en stund och blundar.
Jag känner hur min kropp blir svag..
Jag somnar en stund.
jag vaknar plötsligt till en ny dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar