Du, du och du...

Först trodde jag
att du såg mig,
att du räddade mig,
att jag behövde dig,
att jag var trygg hos dig.
men du kunde inte ge mig det jag i grunden saknade och behövde. det tog slut..
sen mötte jag dig och du försökte se mig. du räddade mig i fyra år, gång på gång. du gjorde mig starkare, jag växte. men vi kom till den gränsen då det inte längre fungerade för oss. du blev min bästa vän.
sen träffade jag dig. du som inte alls var trygg, du som inte alls såg mig. det gjorde allt bara värre. de djupa tankarna kom tillbaka, de onda kom tillbaka. jag stod ensam. även fast vi var två kände jag total ensamhet.
jag inser nu att det inte finns någon annan än jag som kan ge mig den kraften jag behöver. jag måste vara stark för mig själv, älska mig själv. det blir svårt. men jag har kommit till insikt. jag har börjat förändras.. till det bättre. det känner jag och det gör mig glad. jag ler.
mina kära vänner. den tryggheten som jag behöver just nu finns hos er. jag behöver ingen annan. ni gör att jag står på två ben och vågar stå ensam. jag är lyckligt lottad. ni är fantastiska.
I 14 år har jag kämpat, varje dag har varit en berg och dalbana.. varje beteende ett rop på hjälp, ett ekande skrik ut i tomheten, varför ser ingen mig? men jag ser ju mig själv.. nu. för första gången vågar jag se precis vem jag är, räcker inte det?
Jag tror det...

det är bara jag nu, jag står ensam.. det känns bra...